Publicerad

Binas strategi för överlevnad

I dessa tider då vi läser om bidöd och CCD (Colony collapse disorder) var och varannan dag kan det vara läge att fundera på vilka strategier bina har för sin överlevnad.

Bina tillsammans med en del andra arter såsom myror har varit mycket framgångsrika i att överleva på planeten Tellus. De har funnits i relativt oförändrat skick sedan flera tiotals miljoner år.  När det gäller bin nämns 50 miljoner år. Det vi kan slå fast är att bina vet hur man skall överleva som bi. Nu när vi har de allvarliga problem som vi har när det gäller binas överlevnad är det hög tid att titta på hur bina gör själva om de får bestämma. Lyssna och lär av bina. Det är det som är Apicentrisk biodling.

Vill du läsa mer om detta är det tyvärr än så länge ingen idé att söka på detta uttryck på svenska utan du får söka på ”apicentric beekeeping” istället. ”Natural beekeeping” är ett annat sökuttryck där du hittar mer.

Under de 50 miljoner år som bina funnits är det många arter som har försvunnit. Det allt igenom avgörande för en arts överlevnad över tid är anpassningsförmågan till ändrade förhållanden. Det är många dramatiska förändringar som skett under denna relativt långa period och ändå har bina lyckats sprida sig över stora delar av jordklotet.

Strategin för att uppnå denna anpassningsförmåga är genetisk diversifiering eller spridning. Bina förökar sig på individnivå men även på samhällsnivå genom svärmning som inte innebär något anat än att ett bisamhälle delar på sig. Ibland liknar man bisamhället vid en superorganism vilket kan vara en bra metafor för att begripa sig på dem ibland.

En viktig kunskap för att förstå sig på binas genetik och ärftlighet är att drönarna är haploida dvs de har en enkel uppsättning kromosomer precis som våra könsceller. Det beror på att de kommer från obefruktade ägg, de har alltså samma genuppsättning som drottningen,. Det i sin tur betyder att alla drönare i ett och samma samhälle har antingen den ena eller den andra av drottningens DNAhalvor  om det inte skett ett drottningbyte nyligen. Det finns alltså endast två genuppsättningar bland drönarna i ett samhälle. Arbetsbina, de sterila honorna kommer från befruktade ägg och är således diploida dvs de har dubbel genuppsättning precis som vi. Det gäller även drottningen. Det som gör att ett ägg blir drottning och inte arbetsbi är så vitt vi vet endast annan cell, något högre temperatur och annat foder.

Hur uppnår då bina genetisk diversifiering under dessa förhållanden? På individnivå är det arbetsbina som står för de stora skillnaderna i genuppsättningar under naturliga förhållanden. Detta beror på att drottningen som ung lämnar kupan vid ett eller flera tillfällen för att para sig med så många som upp till 45 olika drönare. Vanligast är 10-15 olika drönare. Detta sker på speciella drönarsamlingsplatser där tusentals drönare kan uppehålla sig, ditflugna från upp till 5 km avstånd. Efter denna parning så förvarar drottningen spermierna i en speciell blåsa resten av livet som utsträcker sig till ca 5 år. Avstånden och mängden drönare gör att sannolikheten för att drottningen och drönarna skall vara nära släkt är liten. Det ger liten risk för inavel.

På samhällsnivå eller som superindivid uppstår diversifieringen genom att arbetsbina är till stor del halvsystrar då de har upp till 45 olika fäder. Det ger en stor möjlighet för samhället att motstå olika förändringar.Dessutom så kan det ge upp till 45 olika drottningdöttrar vid delning genom svärmning.

En liten parentes med anledning av detta är att om ett normalt sett vänligt samhälle plötsligt uppvisar ökad aggressivitet under en period kan bero på att just spermier från en drönare med lite mer aggressiva gener har använts i ökad omfattning. Om drottningen och samhället är gott i övrigt så ha inte för bråttom att avliva henne pga detta utan avvakta för att se om det lugnar ner sig vilket är ganska vanligt att det gör efter ett några veckor när dessa bin dött undan. Kvarstår problemen med aggressivitet eller om de är för aggressiva så skall man inte tveka att byta ut drottningen. Det skall vara kul med bin inte otrevligt.

På populationsnivå upprätthålls den genetiska spridningen genom stor mängd samhällen på ytan. Det skapar underlag för både lokal anpassning över tid, genetisk spridning och mutationer av olika slag.

Så har bina löst detta genom årmiljonerna och överlevt. Vad har vi gjort de sista två århundradena? Precis som inom annan husdjursavel så uppkommer det modelinjer eller modestammar som de flesta vill ha i sin ”besättning”. Det gör att en stor mängd av bisamhällena får en mer likartad genuppsättning och detta sprids med transporter över hela landet och världen.

De ”finaste” stationsparade drottningarna paras på speciella stationer inte sällan på öar där alla andra än ett fåtal utvalda drönarsamhällen rensas bort för att säkerställa linjeaveln. Den genetiska spridningen på samhällsnivå försvinner mer eller mindre. Ofta finns det ett par tre olika drönarsamhällen på stationen och slår man på stort så finns det kanske fem. Kom ihåg att alla drönare från ett samhälle har samma genuppsättning nämligen drottningens. Variationen blir därför liten. Är dessutom drönarsamhällen vilket de oftast är från samma linjer så har de dessutom likartade gener allihop.

Inte nog med det så har avelsarbetet sedan åtminstone över hundra år gått ut på att avla bort två av de kanske viktigaste egenskaperna för binas överlevnad, svärmlusten och viljan att försvara sin bostad. Inte för att jag vill ha bin som svärmar helt okontrollerat eller attackerar så fort man kliver ut genom ytterdörren men det tål att tänka på vad det får för konsekvenser om vi driver detta för hårt. Vad påverkar vi mer när vi selektivt väljer bort det som är grunden för själva överlevnaden och livskraften hos bina?

Jag är övertygad om att en av de viktigaste åtgärderna för att komma tillrätta med många av de problem vi står inför är att öka den genetiska diversifieringen på alla tre nivåerna igen, individ, samhälle och population. Jag har förstått att dessa tankar så sakteliga sprider sig i biodlarkretsar. Tack och lov för det.

När vi ändå är inne på genetik. Varför inte sluta upp kring utvecklings och räddningsarbetet kring det genetisk till våra förhållanden mest anpassade biet, det mörka nordiska biet, Apis mellifera mellifera? Mer om det i annat inlägg.

//Patrick Sellman

5 thoughts on “Binas strategi för överlevnad

  1. Nice post 🙂 just one thing I’ve realised is that its not only Individual, Colony and Population but most importantly the 4th factor Biodiverse Habitat 🙂 The bee colony is in any sense huge part of the big whole that we call Ecosystem.

    Unless we rebuild the destroyed ecosystem by removing pesticide and mono culture mind frame from our life style there is no bright future for Nordic Bee or any other bee or creature including us of course.

    Swedish skugsvärket is destrying forests of Seweden only 3% is the old forest everything else is new forest. Bees need these forests so do birds and other creatures. Bees are intimetely linked to this ecosystem and rely on the biodiversity

    1. Kul att du uppskattade artikeln.

      Du har helt rätt Dusko och det får vi göra vad vi kan för att få till stånd också. Sen måste vi se vad vi enskilda eller grupper av biodlare kan göra för att öka binas möjligheter. Lokala biotoper, utformning av kupor, skötselmetoder, genetisk variation, bin som är anpassade för vårt klimat och dessutom hitta metoder på ett mjukt sätt för att få bin med varroatollerans. Det kräver samarbete lokalt och helst regionalt.

  2. Interessant læsning. Jeg glæder mig til at komme igang, nu er det bare taget på kuben jeg mangler at bygge.

    Venlig hilsen Ninna

    1. Kul att du tycker om vad jag skriver. Kan du skicka en bild på kupan? Vill du ha ett snyggt tak eller räcker det att det är praktiskt?

    2. Kul att du gillar vad jag skriver. Skicka gärna en bild på din kupa. Vill du ha ett fint tak eller räcker det att det är praktiskt?

Kommentera