Publicerad

Bisamhället – en superorganism

Det är svårt att hävda någonting annat än att den vetenskapliga kunskapsbildningstraditionen har inneburit stora framgångar för mänskligheten vad gäller förståelsen för förhållandena här på planeten. Vi försöker i så många sammanhang som möjligt basera vårt agerande på vetenskap och väl beprövade metoder.

När det gäller att bygga kunskap om hur ting är beroende av varandra, hur saker hänger ihop så blir komplexiteten mycket snabbt för stor för att det med vetenskapliga metoder skall vara görligt att kartlägga allt inte minst pga att det blir så stora projekt och därmed mycket dyrt. Variablerna blir för många, vad är orsak och verkan? Korrelation eller kausalitet? I ett troligt tack vare kan det lätt gömma sig ett trots?

Det är mer eller mindre omöjligt för en människa att bygga sitt agerande enbart på vetenskap utan mycket av hur vi förhåller oss till saker styrs av föreställningar och upptäckta mönster. För att få en föreställning som har större chans att ligga närmare sanningen kan det vara bra att se en företeelse ur flera perspektiv eller på olika sätt.

Ett perspektiv som man kan ta när det gäller bin är att se samhället som individen eller organismen istället för det enskilda biet. Vid en första anblick kan det te sig konstigt men om du beaktar att ett arbetsbi har samma livslängd som dina hudceller och att du som organism består av en massa specialiserade celler som inte klarar sig ensamma utan samarbetar och kommunicerar med varandra med hjälp av nervsignaler och hormoner. Bina i bisamhället är också specialiserade, klarar sig inte ensamma de heller och kommunikationen sins emellan sköter de bl.a med vibrationer och doftämnen.

Faktum är att om man betraktar samhället som en individ så ser man att bisamhället har valt många av de strategier som däggdjuren har valt. Kroppstemperaturen (inne i samhället) är i princip den samma, de ger sin avkomma egenproducerat foder från körtlar, de har få avkommor (svärmen) och satsar mycket på den samma.

Drottningen och drönarna är fortplantningsorganen i superorganismen och vidgar man blicken något så inser man ganska snart att själva vaxkakorna också är ett organ i superorganismen vilken bisamhället inte klarar sig utan. Det ger lite perspektiv på ramar av plast eller vaxmellanväggar jämfört med om bina kan utforma och bygga detta helt livsnödvändiga ”organ” med större frihet. Vaxbygget får bli ett eget inlägg längre fram.

Superorganismen skiljer sig dock från övriga organismer på två områden. Till skillnad från allt annat levande har det ingen inprogrammerad död. Bisamhället är odödligt. Det kan dö pga olyckor, sjukdomar eller liknande men inte av ålder. En erfaren biodlare kanske funderar över hur det går med vaxet om ett bisamhälle lever på samma vaxkakor under lång tid. De blir helt igensatta av kokonger m.m. även om bina försöker rensa ur dem. Ja vaxet är det ”organ” som åldras men bisamhället kan överge en befintlig bostad och bygga nytt vax på ett annat ställe bara de har med sig honung från den gamla bostaden i honungsblåsorna. Organbyte på hög nivå.

Det andra sättet på vilket denna odödliga superorganism skiljer sig är att den byter genuppsättning då och då. Vid svärmningen lämnar den gamla drottningen samhället och tar därmed genuppsättningen med sig då hon även har spermierna i en blåsa, spermierna som utgör fadergenen hos alla arbetare och nya drottningar. Den nykläckta drottningen som nu utgör fortplantningsorganen bär på dessa gener men då hon flyger iväg på sin parningsflygning någon vecka efter sin födsel så hämtar hon hem nya gener från ett antal drönare som kommer från samhällen som överlevt och klarat sig bra. En odödlig varelse som dessutom byter genetiska egenskaper över tid. Inte undra på att det är en av de framgångsrikaste arterna på planeten. Det är onekligen spännande med bin.

Jürgen Tautz en tysk proffesor som tillsammans med sin forskargrupp studerar sociobiologi hos honungsbina har också som uppdrag att sprida kunskaper om bin till en bredare publik och för några år sedan kom boken ”The Buzz about Bees – Biology of a superorganism” ut, först på tyska men nu mer även på engelska. Det räcker att du är intresserad av biologi så skall du läsa boken är du dessutom intresserad av bin så är boken ett måste. Boken tar upp flera mycket intressanta områden med perspektivet superorganismen.

Det diskuteras givetvis vad som utgör en individ inom biologin, vissa förespråkar genuppsättningen som utgångspunkt medan andra menar att det biologiska urvalet sker på flera nivåer. Själv är jag väldigt kritisk till gängse urvalsmetoder för avel utan att vara helt fördömande men det är så chansartat att göra urval på t.ex honungsskörd då det inte behöver bero på gener utan t.ex en sådan enkel sak som bikupans placering inte minst i förhållande till de andra kuporna och riktningen till huvuddraget. Ett annat exempel skulle kunna vara att i ekosystemet som utgör bikupan är vissa mikroorganismer gynnade beroende på något som i sin tur är bra för bisamhället. Då är det genuppsättningen hos dessa arter och inte binas genuppsättning som är orsak till binas framgång t.ex vad gäller motståndskraft mot sjukdomar. Allt talar för att det är genetisk bredd som är den bästa strategin.

One thought on “Bisamhället – en superorganism

  1. […] beskrivit hur bisamhället kan ses som en helhet, att det är samhället som är organismen, en superorganism. I denna superorganism utgör vaxkakorna ett livsnödvändigt organ utan vilket bina inte klarar […]

Kommentera