Publicerad

Det enkla och det lilla

Krokus, påskliljor, äppelspröt och kolad trädstöd
Krokus, påskliljor, äppelspröt och kolat trädstöd

Är det något jag tycker om med småbruk på hushållsnivå så är det att även små saker spelar roll. Det känns rätt hälsosamt i den genomglobaliserade värld vi lever i idag. Tänk att få vara glad över rester från hushållet, glad över att kunna ge höns och gäss skal från rotfrukter och potatis på vintern.

Det spelar roll för bina om jag satt några hundra lökar med botanisk krokus. Det är en av de tidigaste pollengivarna och pollen är binas protein som de behöver för att dra upp nytt yngel tidigt på våren.

Det som precis börjat växa runt det lilla äppelträdet på bilden ovan är påskliljor. Jag sätter det runt alla frukträd för att få en ring runt, både för att få visst tryck mot gräset men också som sorkskydd och givetvis för att det är fint på våren. En annan egenskap just för påskliljor som jag läste om härom dagen är att de är mycket bra för bin. Det är nämligen så att när bina kryper in i blomman för att hämta pollen så är det upp till 15 grader varmare där än utanför inte minst för att det är vindskyddat. Bin behöver en viss temperatur för att kunna flyga över huvud taget och i snålblåsten kalla vårar så kan ett litet varmt rum i en påsklilja göra susen för ett bi.

Trädstödet på bilden är bränt som du kan se. Att kola stolparna på den delen som är i jorden och någon decimeter ovan markytan fördubblar livslängden på stödet eller stolpen skulle jag tro. Det är viktigt att trät verkligen förkolnas och inte bara blir nedsotat.

//Patrick Sellman

 

Publicerad

Stora vårkänslor för en biodlare

Efter lång väntan kom äntligen den första riktiga flygdagen för bina. I år var det verkligen sent. Så sent som för 4 dagar sedan kom det 25 cm blötsnö.

Det står klart att skall man videofilma så får det bli en bättre videokamera med skakningsdämpning och bättre skärpedjup men här är det egentligen ljudet som är det väsentliga. Har man varit biodlare ett tag så är det upplyftande när man får se och höra ett bisamhälle som visar upp den styrka som du ser på filmen efter en så lång vinter.

Sen att gässen är med i bakgrunden får bli en bonus

//Patrick Sellman

Publicerad

Binas strategi för överlevnad

I dessa tider då vi läser om bidöd och CCD (Colony collapse disorder) var och varannan dag kan det vara läge att fundera på vilka strategier bina har för sin överlevnad.

Bina tillsammans med en del andra arter såsom myror har varit mycket framgångsrika i att överleva på planeten Tellus. De har funnits i relativt oförändrat skick sedan flera tiotals miljoner år.  När det gäller bin nämns 50 miljoner år. Det vi kan slå fast är att bina vet hur man skall överleva som bi. Nu när vi har de allvarliga problem som vi har när det gäller binas överlevnad är det hög tid att titta på hur bina gör själva om de får bestämma. Lyssna och lär av bina. Det är det som är Apicentrisk biodling.

Vill du läsa mer om detta är det tyvärr än så länge ingen idé att söka på detta uttryck på svenska utan du får söka på ”apicentric beekeeping” istället. ”Natural beekeeping” är ett annat sökuttryck där du hittar mer.

Under de 50 miljoner år som bina funnits är det många arter som har försvunnit. Det allt igenom avgörande för en arts överlevnad över tid är anpassningsförmågan till ändrade förhållanden. Det är många dramatiska förändringar som skett under denna relativt långa period och ändå har bina lyckats sprida sig över stora delar av jordklotet.

Strategin för att uppnå denna anpassningsförmåga är genetisk diversifiering eller spridning. Bina förökar sig på individnivå men även på samhällsnivå genom svärmning som inte innebär något anat än att ett bisamhälle delar på sig. Ibland liknar man bisamhället vid en superorganism vilket kan vara en bra metafor för att begripa sig på dem ibland.

En viktig kunskap för att förstå sig på binas genetik och ärftlighet är att drönarna är haploida dvs de har en enkel uppsättning kromosomer precis som våra könsceller. Det beror på att de kommer från obefruktade ägg, de har alltså samma genuppsättning som drottningen,. Det i sin tur betyder att alla drönare i ett och samma samhälle har antingen den ena eller den andra av drottningens DNAhalvor  om det inte skett ett drottningbyte nyligen. Det finns alltså endast två genuppsättningar bland drönarna i ett samhälle. Arbetsbina, de sterila honorna kommer från befruktade ägg och är således diploida dvs de har dubbel genuppsättning precis som vi. Det gäller även drottningen. Det som gör att ett ägg blir drottning och inte arbetsbi är så vitt vi vet endast annan cell, något högre temperatur och annat foder.

Hur uppnår då bina genetisk diversifiering under dessa förhållanden? På individnivå är det arbetsbina som står för de stora skillnaderna i genuppsättningar under naturliga förhållanden. Detta beror på att drottningen som ung lämnar kupan vid ett eller flera tillfällen för att para sig med så många som upp till 45 olika drönare. Vanligast är 10-15 olika drönare. Detta sker på speciella drönarsamlingsplatser där tusentals drönare kan uppehålla sig, ditflugna från upp till 5 km avstånd. Efter denna parning så förvarar drottningen spermierna i en speciell blåsa resten av livet som utsträcker sig till ca 5 år. Avstånden och mängden drönare gör att sannolikheten för att drottningen och drönarna skall vara nära släkt är liten. Det ger liten risk för inavel.

På samhällsnivå eller som superindivid uppstår diversifieringen genom att arbetsbina är till stor del halvsystrar då de har upp till 45 olika fäder. Det ger en stor möjlighet för samhället att motstå olika förändringar.Dessutom så kan det ge upp till 45 olika drottningdöttrar vid delning genom svärmning.

En liten parentes med anledning av detta är att om ett normalt sett vänligt samhälle plötsligt uppvisar ökad aggressivitet under en period kan bero på att just spermier från en drönare med lite mer aggressiva gener har använts i ökad omfattning. Om drottningen och samhället är gott i övrigt så ha inte för bråttom att avliva henne pga detta utan avvakta för att se om det lugnar ner sig vilket är ganska vanligt att det gör efter ett några veckor när dessa bin dött undan. Kvarstår problemen med aggressivitet eller om de är för aggressiva så skall man inte tveka att byta ut drottningen. Det skall vara kul med bin inte otrevligt.

På populationsnivå upprätthålls den genetiska spridningen genom stor mängd samhällen på ytan. Det skapar underlag för både lokal anpassning över tid, genetisk spridning och mutationer av olika slag.

Så har bina löst detta genom årmiljonerna och överlevt. Vad har vi gjort de sista två århundradena? Precis som inom annan husdjursavel så uppkommer det modelinjer eller modestammar som de flesta vill ha i sin ”besättning”. Det gör att en stor mängd av bisamhällena får en mer likartad genuppsättning och detta sprids med transporter över hela landet och världen.

De ”finaste” stationsparade drottningarna paras på speciella stationer inte sällan på öar där alla andra än ett fåtal utvalda drönarsamhällen rensas bort för att säkerställa linjeaveln. Den genetiska spridningen på samhällsnivå försvinner mer eller mindre. Ofta finns det ett par tre olika drönarsamhällen på stationen och slår man på stort så finns det kanske fem. Kom ihåg att alla drönare från ett samhälle har samma genuppsättning nämligen drottningens. Variationen blir därför liten. Är dessutom drönarsamhällen vilket de oftast är från samma linjer så har de dessutom likartade gener allihop.

Inte nog med det så har avelsarbetet sedan åtminstone över hundra år gått ut på att avla bort två av de kanske viktigaste egenskaperna för binas överlevnad, svärmlusten och viljan att försvara sin bostad. Inte för att jag vill ha bin som svärmar helt okontrollerat eller attackerar så fort man kliver ut genom ytterdörren men det tål att tänka på vad det får för konsekvenser om vi driver detta för hårt. Vad påverkar vi mer när vi selektivt väljer bort det som är grunden för själva överlevnaden och livskraften hos bina?

Jag är övertygad om att en av de viktigaste åtgärderna för att komma tillrätta med många av de problem vi står inför är att öka den genetiska diversifieringen på alla tre nivåerna igen, individ, samhälle och population. Jag har förstått att dessa tankar så sakteliga sprider sig i biodlarkretsar. Tack och lov för det.

När vi ändå är inne på genetik. Varför inte sluta upp kring utvecklings och räddningsarbetet kring det genetisk till våra förhållanden mest anpassade biet, det mörka nordiska biet, Apis mellifera mellifera? Mer om det i annat inlägg.

//Patrick Sellman

Publicerad

Biodling på enkelt vis 1:

För en handfull år sedan återupptog jag biodlingen igen efter ett par års uppehåll. Det som gav mig en nytändning och nytt hopp om en framtid för biodlingen efter 35 år som biodlare var den apicentriska biodlingen med bl.a topplistkupor som en del. Enkelt uttryckt så är det ett förhållningssätt där man utgår mer utifrån binas naturliga behov. Hur vill bina ha det om de får bestämma själva?

Foto: Anders Tedeholm

Jag ångrar inte en sekund att jag byggde dessa Kenyanska topbar hives, Ktbh som de kallas. En bra sammanfattning av min upplevelse är att allt som jag efter många år som biodlare upplevde som tråkigt med biodlingen försvann och allt det roliga blev kvar och i många stycken ännu roligare. Kan det bli bättre?

Några av de saker som jag slipper nu för tiden.

  • diskning av slunga och allt annat krångel och slabb med den
  • trådning av ramar
  • ramspikning
  • insmältning av vaxmellanväggar
  • krångel med en rökpust som slocknar hela tiden
  • möss i kupan
  • fåglar som sitter på flustret och äter bin
  • rengöring av gamla ramar
  • plock, sortering och lagring av lådor, ramar och utbyggda vaxkakor.
  • utgifter för valsning och rensning av vax
  • inga tunga lyft av skattlådor m.m.
  • inga konstiga arbetsställningar, nästan allt arbete utförs i perfekt arbetshöjd
  • för att inte tala om alla dyra utgifter för dyr utrustning som jag slipper

Dessa kupor är en relativt ny företeelse i Sverige åtminstone i någon större omfattning men i andra delar av världen har det förekommit i flera decennier. Det är en nygammal modell, de äldsta fynden av topplistkupor är gjorda i lera och är från antiken. Förmodligen har de funnits sedan långt innan dess men trä är ett ack så förgängligt material.

Inriktningen på min biodling är enkelhet på alla sätt. Det är min önskan om att hitta mycket enkla metoder som i princip inte kostar någonting om man är lite händig. Att sänka trösklarna rejält för att ta steget att bli biodlare. Jag vill nå ut till alla dessa unga vuxna med ett stort miljö och naturintresse där detta tar sig uttryck i bl.a odling på olika sätt. Självklart är alla andra välkomna också. Tänk om vi kunde få se trädgårdarna fyllas med små biodlingar med ett par tre kupor igen, så som det var för endast några decennier sedan.

Hur enkelt är det då att ha en biodling med denna utrustning? Vilken utrustning förresten?Så här ser utrustningen ut förutom den horisontella topplistkupan på bilden ovan

I bigården

  • Gåsfjäder att borsta bina av kakorna med
  • Kökskniv med smalt plåtblad(du vill ändå inte ha den i köket)
  • 10 l hink med lock
  • Blomspruta för krukväxter inhandlad på ICA

I köket

  • Paltslev i trä eller en stöt av något slag
  • Saftsil av hushållsmodell inhandlad på ICA
  • Saftmaja av äldre modell i aluminium som vi inte gärna använder till saft.

Thats it! Nej det var ju så klart. De sticks ju ibland de rackarna så skyddsutrustning är inte så tokigt. Mitt råd till nybörjare är att det är här de skall lägga sina utgifter. Blir det tokigt så kan det innebära slutet på biodlardrömmarna och det vore tragiskt. Det finns ett klart samband mellan osäker, rädd nybörjare och ilskna bin. Då är det bra om man har en skyddsutrustning man kan lita på så man kan stå kvar i godan ro fast man ställt till det.

Hur denna enkla utrustning används får bli ett framtida inlägg.

Bin är på många sätt ett mycket tacksamt djur att börja med. Det är härdigt och anpassat för vårt klimat under rätt förutsättningar men framför allt så behöver de inte daglig tillsyn. Det ger utrymme för resor och annat utan att det ordnas med djurvakt.

//Patrick Sellman