Publicerad

Stora vårkänslor för en biodlare

Efter lång väntan kom äntligen den första riktiga flygdagen för bina. I år var det verkligen sent. Så sent som för 4 dagar sedan kom det 25 cm blötsnö.

Det står klart att skall man videofilma så får det bli en bättre videokamera med skakningsdämpning och bättre skärpedjup men här är det egentligen ljudet som är det väsentliga. Har man varit biodlare ett tag så är det upplyftande när man får se och höra ett bisamhälle som visar upp den styrka som du ser på filmen efter en så lång vinter.

Sen att gässen är med i bakgrunden får bli en bonus

//Patrick Sellman

Publicerad

Binas strategi för överlevnad

I dessa tider då vi läser om bidöd och CCD (Colony collapse disorder) var och varannan dag kan det vara läge att fundera på vilka strategier bina har för sin överlevnad.

Bina tillsammans med en del andra arter såsom myror har varit mycket framgångsrika i att överleva på planeten Tellus. De har funnits i relativt oförändrat skick sedan flera tiotals miljoner år.  När det gäller bin nämns 50 miljoner år. Det vi kan slå fast är att bina vet hur man skall överleva som bi. Nu när vi har de allvarliga problem som vi har när det gäller binas överlevnad är det hög tid att titta på hur bina gör själva om de får bestämma. Lyssna och lär av bina. Det är det som är Apicentrisk biodling.

Vill du läsa mer om detta är det tyvärr än så länge ingen idé att söka på detta uttryck på svenska utan du får söka på ”apicentric beekeeping” istället. ”Natural beekeeping” är ett annat sökuttryck där du hittar mer.

Under de 50 miljoner år som bina funnits är det många arter som har försvunnit. Det allt igenom avgörande för en arts överlevnad över tid är anpassningsförmågan till ändrade förhållanden. Det är många dramatiska förändringar som skett under denna relativt långa period och ändå har bina lyckats sprida sig över stora delar av jordklotet.

Strategin för att uppnå denna anpassningsförmåga är genetisk diversifiering eller spridning. Bina förökar sig på individnivå men även på samhällsnivå genom svärmning som inte innebär något anat än att ett bisamhälle delar på sig. Ibland liknar man bisamhället vid en superorganism vilket kan vara en bra metafor för att begripa sig på dem ibland.

En viktig kunskap för att förstå sig på binas genetik och ärftlighet är att drönarna är haploida dvs de har en enkel uppsättning kromosomer precis som våra könsceller. Det beror på att de kommer från obefruktade ägg, de har alltså samma genuppsättning som drottningen,. Det i sin tur betyder att alla drönare i ett och samma samhälle har antingen den ena eller den andra av drottningens DNAhalvor  om det inte skett ett drottningbyte nyligen. Det finns alltså endast två genuppsättningar bland drönarna i ett samhälle. Arbetsbina, de sterila honorna kommer från befruktade ägg och är således diploida dvs de har dubbel genuppsättning precis som vi. Det gäller även drottningen. Det som gör att ett ägg blir drottning och inte arbetsbi är så vitt vi vet endast annan cell, något högre temperatur och annat foder.

Hur uppnår då bina genetisk diversifiering under dessa förhållanden? På individnivå är det arbetsbina som står för de stora skillnaderna i genuppsättningar under naturliga förhållanden. Detta beror på att drottningen som ung lämnar kupan vid ett eller flera tillfällen för att para sig med så många som upp till 45 olika drönare. Vanligast är 10-15 olika drönare. Detta sker på speciella drönarsamlingsplatser där tusentals drönare kan uppehålla sig, ditflugna från upp till 5 km avstånd. Efter denna parning så förvarar drottningen spermierna i en speciell blåsa resten av livet som utsträcker sig till ca 5 år. Avstånden och mängden drönare gör att sannolikheten för att drottningen och drönarna skall vara nära släkt är liten. Det ger liten risk för inavel.

På samhällsnivå eller som superindivid uppstår diversifieringen genom att arbetsbina är till stor del halvsystrar då de har upp till 45 olika fäder. Det ger en stor möjlighet för samhället att motstå olika förändringar.Dessutom så kan det ge upp till 45 olika drottningdöttrar vid delning genom svärmning.

En liten parentes med anledning av detta är att om ett normalt sett vänligt samhälle plötsligt uppvisar ökad aggressivitet under en period kan bero på att just spermier från en drönare med lite mer aggressiva gener har använts i ökad omfattning. Om drottningen och samhället är gott i övrigt så ha inte för bråttom att avliva henne pga detta utan avvakta för att se om det lugnar ner sig vilket är ganska vanligt att det gör efter ett några veckor när dessa bin dött undan. Kvarstår problemen med aggressivitet eller om de är för aggressiva så skall man inte tveka att byta ut drottningen. Det skall vara kul med bin inte otrevligt.

På populationsnivå upprätthålls den genetiska spridningen genom stor mängd samhällen på ytan. Det skapar underlag för både lokal anpassning över tid, genetisk spridning och mutationer av olika slag.

Så har bina löst detta genom årmiljonerna och överlevt. Vad har vi gjort de sista två århundradena? Precis som inom annan husdjursavel så uppkommer det modelinjer eller modestammar som de flesta vill ha i sin ”besättning”. Det gör att en stor mängd av bisamhällena får en mer likartad genuppsättning och detta sprids med transporter över hela landet och världen.

De ”finaste” stationsparade drottningarna paras på speciella stationer inte sällan på öar där alla andra än ett fåtal utvalda drönarsamhällen rensas bort för att säkerställa linjeaveln. Den genetiska spridningen på samhällsnivå försvinner mer eller mindre. Ofta finns det ett par tre olika drönarsamhällen på stationen och slår man på stort så finns det kanske fem. Kom ihåg att alla drönare från ett samhälle har samma genuppsättning nämligen drottningens. Variationen blir därför liten. Är dessutom drönarsamhällen vilket de oftast är från samma linjer så har de dessutom likartade gener allihop.

Inte nog med det så har avelsarbetet sedan åtminstone över hundra år gått ut på att avla bort två av de kanske viktigaste egenskaperna för binas överlevnad, svärmlusten och viljan att försvara sin bostad. Inte för att jag vill ha bin som svärmar helt okontrollerat eller attackerar så fort man kliver ut genom ytterdörren men det tål att tänka på vad det får för konsekvenser om vi driver detta för hårt. Vad påverkar vi mer när vi selektivt väljer bort det som är grunden för själva överlevnaden och livskraften hos bina?

Jag är övertygad om att en av de viktigaste åtgärderna för att komma tillrätta med många av de problem vi står inför är att öka den genetiska diversifieringen på alla tre nivåerna igen, individ, samhälle och population. Jag har förstått att dessa tankar så sakteliga sprider sig i biodlarkretsar. Tack och lov för det.

När vi ändå är inne på genetik. Varför inte sluta upp kring utvecklings och räddningsarbetet kring det genetisk till våra förhållanden mest anpassade biet, det mörka nordiska biet, Apis mellifera mellifera? Mer om det i annat inlägg.

//Patrick Sellman

Publicerad

Assistenterna är i full gång med vårbruket

Medan jag sitter inne och ägnar mig åt Samråd med Länstyrelsen angående miljö- och kulturhänsyn å Fiberföreningens vägnar är det skönt att veta att man har assistenter som arbetar för fullt ute med vårbruket i grönsakslandet.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Se sån fin sprätteknik hon har

Delar av arbetsstyrkan som sköter jordbearbetningen ses på den övre bilden. Det är en flock Ölandshöns som verkligen njuter av att kunna ta de första riktiga sprättningarna i upptinad jord. En av de tre tupparna håller utkik precis som sig bör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Oden vaktar sina honor

På den nedre bilden ses arbetsstyrka två som består av Gåsakarlen Oden med sina tre honor Idun, Frigg och Siv. Sprättekniken är inte lika välutvecklad som hos arbetstyrka 1 men betestrycket är desto högre, en och annan parasit eller liknande slinker ner också kan man tänka. Oden vaktar och Finnspetsen Vinga övervakar arbetet på behörigt avstånd vis av erfarenheten att Oden kan vara rätt så grinig så här i värpningstider eller kan det vara så att hon ligger och kollar att grannens hund sköter sig.

Nu kan man gå in och fortsätta med byråkratarbetet igen i lugn och ro och veta att arbetet ute löper på som det skall.

//Patrick Sellman

Publicerad

Potatisplantor

Det finns några växter som jag tycker är mer odlingsvärda än andra. De som inte går att köpa för pengar nämligen helt nyupptagen färskpotatis till midsommar med nyplockade och solvarma obesprutade jordgubbar till dessert. En till är nyplockade tomater som fått mogna fullständigt på plantan, helt fullproppade med smaker.

Nu är det inte så att det är självklart med färskpotatis till midsommar i hela landet utan lite åtgärder. En sådan åtgärd är att odla fram potatisplantor. För många år sedan prövade jag att sätta potatisarna i mjölkkartonger vilket gav fina plantor men det tog en hel del plats och numer så gör jag på ett enklare sätt.

Jag fick några tråg för runda krukor på en plantskola. I de runda uttagen för krukor lägger jag drygt 5 cm jord. därefter lägger jag den tidiga potatisen rätt på jorden och trycker till lätt så det blir bra jordkontakt. Det är allt. Potatisen bildar rötter i den lilla jordvolymen och skjuter upp blast i de groddar som är ovan jord. Lätt som en plätt.

Marior som skall bli plantor och ge fina knölar till midsommar
Marior som skall bli plantor och ge fina knölar till midsommar

//Patrick Sellman

Publicerad

Sticklingar av vedartade växter

Nu är det hög tid att göra vedartade sticklingar i stora delar av landet. En av de tidpunkter som är bäst för att få en bra rotbildning är just innan lövsprickningen. Som vanligt så går det att göra en hel vetenskap av detta med risk för att få vågar försöka. Jag väljer därför att ge en enkel beskrivning på ett sätt som fungerat många gånger tidigare för mig.

Aronia kan vara lite svårare att lyckas med men vinbär framför allt Svarta vinbär är mycket lätta att lyckas med. Strax innan lövsprickningen klipper du av fjolårsskotten på den buske du vill ta sticklingar ifrån. Cirka 15 cm är en lämplig längd. Låt minst 2 knoppar vara ovan jord men inte fler än 3 annars ökar risken för uttorkning när löven slår ut. Sätt dem i en kruka med luftig och lätt jord. Det är viktigt att det kommer luft till rötterna så vattna inte för mycket men låt absolut inte sticklingarna torka. Det är bättre med underbevattning än att vattna ovanifrån vilket packar ihop jorden i onödan. På bilderna nedan är det rätt trångt i krukorna, lämpligt avstånd mellan sticklingarna är så att de utslagna löven inte når varandra.

Jag klipper av hörnen på en plastpåse och trär den över sticklingar och kruka för att bevara fuktigheten och minska risken för uttorkning. De ställs sedan i ett österfönster där det är några grader svalare. Inte för mycket ljus vilket kan ge för hög temperatur och risk för uttorkning men inte heller för lite vilket leder till sämre utveckling pga minskad fotosyntes i bladen.

Aronia sticklingar
Aroniasticklingar som precis slagit ut bladen.

Låt sticklingarna stå i krukan tills de rotat sig ordentligt på försommaren. Plastpåsen kan tas bort efter några veckor men var noga med att inte låta dem torka ut. Du sätter ut dina sticklingar på en skyddad och relativt ogräsfri plats. Inte för mycket direkt solljus utan snarare mer åt halvskugga. Själv föredrar jag att sätta dem enskilt i krukor men då är det extra viktigt att vattningen fungerar tillförlitligt. Fördelen är att plantorna är lätta att flytta. Efter ett tag kan de få mer och mer solljus.

//Patrick Sellman