Publicerad

Vaxkakorna – ett livsnödvändigt organ i bisamhället – del 1

Ett av de mer grundläggande förhållningssätten som de flesta som är intresserade av biodling med topplister anammar är att lita på binas kompetens, kompetens att vara bin. Vi har att göra med en av de mest framgångsrika arterna på den här planeten med en historia som sträcker sig minst flera tiotals miljoner år bakåt i tiden. De kan det här.

Ett annat är att när man hållit på med bin ett tag, i mitt fall runt 35 år och dessutom studerar en del inte minst forskning på området inser man ganska snart att som med det mesta i naturen är det mycket komplext och även om vi människor kan vara stolta över hur mycket vi lärt oss på många områden så är det uppenbart att det är mycket vi inte kan. Det manar oss till ödmjukhet och försiktighet när det gäller intervention.

I biodling med topplister så är det förutom mindre ingrepp i samhället framför allt att man ger bina mer möjligheter att utforma vaxet på deras villkor som särskiljer från mer traditionell ramkupebiodling.

Jag har tidigare i ett inlägg beskrivit hur bisamhället kan ses som en helhet, att det är samhället som är organismen, en superorganism. I denna superorganism utgör vaxkakorna ett livsnödvändigt organ utan vilket bina inte klarar sig. Ett organ med många olika funktioner. Vi känner i dagsläget inte till alla funktioner även om vi förstått en del.

Läser man äldre bilitteratur så nämner man att vaxet används för uppfödning av yngel och som lagerplats för honung och pollen. Senare forskning visar att vaxkakorna har många fler uppgifter.  Som en integrerad del av superorganismen utgör vaxet dess skelett, dess nervsystem, minneslagring och immunsystem. Dessutom utgör vaxet en del av samhällets buffringsförmåga vad gäller luftfuktigheten. (Tautz, 2008)

Bina tillverkar allt vax själva med hjälp av 8 stycken vaxkörtlar på magen. Dessa körtlar utvecklas och används framför allt under biets 12-18 levnadsdag. Därefter tillbakabildas de men kan åter utvecklas och aktiveras vid tex svärmning när samtliga bin behöver hjälpa till att bygga de nya vaxkakorna. Inledningsvis med hjälp av den medtagna honungen.

Bina varierar vaxets egenskaper genom inblandning av andra ämnen tex hartser från växtriket. Vaxkakorna kan innehålla upp till 300 olika ämnen för att ge dem önskade egenskaper som t.ex sprödhet, hållfasthet, doft osv.  I våra kroppar sker informationsöverföringen med hjälp av nervsignaler och hormoner. I bisamhällets superorganism sker det med hjälp av doftämnen och vibrationer. Det mest kända är binas dansande på kakorna för att överföra information till andra bin om var det finns mat och råvaror.

Som biodlare lyfter vi upp kakor och ser hur bina dansar på dessa för att berätta för de andra bina var det finns bra med mat men när vi sedan sätter tillbaka dem och stänger kupan så blir det ett kompakt mörker. Hur i hela fridens namn tar bina till sig informationen i det totalmörka gyttret inne kupan?

På benen har bina sensorer som känner av vibrationer och på de platser där de dansar har de gjort vaxet sprödare för att bättre sprida vibrationerna i kakan. Precis som vår hjärna kan filtrera ut ett ljud, tex en röst i en bullrig miljö kan bina göra det samma med dessa vibrationer och precis som vi om vi har hörsel på båda öronen kan bina ta ut riktningen på en vibrerande vaxkaka med kanske tusentals bin varav flera dansar. Ljud är vibrationer och därför skulle man kunna säga att bina lyssnar på varandras dans. Vaxkakan blir en telefonledning med samma funktion som vårt nervsystem.

Mer erfarna ramkupebiodlare har alla sett lite mörkare och sprödare kakor där bina frilagt vaxet från sido- och bottenlisterna 5-10 mm. Det är kakor de dansar på. Du kan själv föreställa dig vilken dämpande effekt en tjock vaxmellanvägg och trälister runt om har på vibrationerna. De gör vad de kan för att kompensera.

När man börjar med bin så dröjer det inte länge förrän man får höra hur viktigt det är att inte ha gammalt mörkt vax i kupan. Det sprider sjukdomar och är till allmänt förtret. Vad säger bina då? Vill man göra en svärmfångningskupa extra attraktiv så sätter man in minst en äldre mörk vaxkaka. Bina uppskattar detta. Förmodligen talat det om att det bott bin här tidigare och att de hunnit göra en hel del av arbetet med iordningställandet av bibostaden, vaxbygge, propolisbehandling osv. Är det mörkt vax så har de förmodligen hunnit en bit på vägen då de fött upp några omgångar med bin i dessa kakor. Någonstans som jag inte kommer ihåg för tillfället har jag läst att det går åt tre svärmar i snitt för att etablera ett samhälle på en boplats. Den tredje överlever pga de två föregåendes arbete med att etablera hålrummet som bibostad. Kan ligga något i det. Det mörka vaxet har också en förmåga att absorbera fukt till en mängd av ca 10% av sin vikt. En viktig del i buffringssystemet för att skapa en stabil luftfuktighet, en del av superorganismens homeostas.

Det blir uppenbart att detta inlägg om vax får skrivas i flera delar för att i någon mån hålla på bloggformatet.

To be continued!

Publicerad

Bygga Tbh kupor 3: Baksidan

Uppdatering 16/12 2014:

Det börjar bli dags att uppdatera byggsidorna med erfarenheter och lärdomar. Hade tänkt göra detta efter nyår men fick följande fråga från en läsare och ville svara så fort som möjligt om bygge pågår.

Den kupa som beskrivs nedan är en tidigare modell och har i några senare serier ändrats en hel del vad gäller framför allt fönster.

Frågan jag fick löd
”Jag är nyfiken på hur du fäster glasrutan på insidan av tråget? Vilar den helt på falsen? Den ser inte ut att vara limmad eller fastskruvad.

Tack!”

Svaret han fick:

Den bild du ser i inlägget är på en av de tidigare modellerna. Om du tittar under försäljning av färdigbyggda kupor så ser du en senare lösning som jag tycker är bättre. Där går glaset ända ut till gaveln. Betydligt lättare och billigare att bygga.

För att minska kostnaderna och kunna använda standardvirke och dessutom slippa lim i kupan så mycket som möjligt så bygger jag baksidan av finsågat virke. Den är delad i två delar, en övre och en nedre där jag fräser (alt falshyvlar) en fals lika djup som glaset är tjockt. Fram tills nu har jag gjort den en mm djupare för limfog då insidan skall vara så slät som möjligt för att täta mot avdelningsluckan. Annars får du ett extra fluster där. Det krävs speciella lim för att limma glas och trä. Jag har använt ett lösningsmedelsfritt men det är nog bäst att undvika så mycket som möjligt. Hormonförändrande ämnen i nästan allt syntetiskt. Inte minst lim.

Jag vill reducera lim så mycket som möjligt i kupan och kommer hädanefter att hålla glaset på plats med två lister som skruvas mot gaveln och hindrar glaset från att tryckas eller falla inåt. Inget lim och lätt att byta om det skulle gå sönder.

En lärdom till jag gjort handlar om glasets placering i höjdled. Fördelen med glaset är att det är en kondensyta och ger möjlighet till insyn men det kan också vara en nackdel på vintern, en riktigt kall yta även om den isoleras på utsidan. Bina sätter sig så långt ifrån den som möjligt i klotet när det drar ihop sig på vintern. Därför kommer jag framöver att sätta inspektionsglaset så lågt som möjligt dvs inte lägre än att understycket som glaset vilar mot håller. Ett understycke utan större fel som stora kvistar och liknande borde hålla vid en höjd på 75 mm. Den skall också kunna skruvas med två skruv på var sida i gaveln. Denna nedåtflytt sker på bekostnad av insyn som blir sämre men ändå intressant. Kondensytan hamnar lägre och mer under bina vilket är den stora fördelen.

När det gäller vinterisolering av glaset har en vän använt tretexskivor, dvs porösa träfiberskivor. Den du har bakom tapeter i gamla hus, den som gör väggen lite mjuk. Passar perfekt med två lager 12mm skiva.

Det går också att överväga en höjd på långsidorna som är större än 300 mm, 350 mm kan vara en lyckad kompromiss mellan hanterbarhet och de fördelar som följer av höjdökningen. Jag kommer själv att experimentera med detta under nästa och kommande år. De med störst höjd kommer att vara 450mm men då handlar det om extensiva produktionskupor i utbigårdar. Dessa extrahöga kommer varken ha djupbotten eller inspektionsfönster då jag kommer bygga dem i stor mängd för eget bruk om det visar sig fungera väl.”

Vid val av uppställningsplats ställs framsidan, den med stor flusteröppning mot söder eller svagt mot sydost för tidig sol men framför allt för att baksidan skall få skydd mot solen. Gärna med skugga fram på eftermiddagen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Baksidan med inspektionslucka och två små periskopfluster intill gavlarna
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Inspektionsluckan nedfälld

Inspektionsfönster

En viktig sak vid biodling mer på binas villkor är att störa så lite som möjligt i syfte att skapa så lite stress som möjligt. Med ett inspektionsglas som på bilden ovan kan man se mycket bl.a om det behöver tillsättas fler lister pga trängsel. Ofta ses även drottningceller även om det inte är en fullt godtagbar inspektion för svärmkontroll. Det gör det också möjligt att kontrollera bina tidigt på våren och få en uppfattning om fodertillgångarna utan att behöva öppna och kyla ner samhället. Att man sedan kan visa barnbarn eller brorsöner hur det ser ut inne i kupan gör inte saken sämre.

Luftspalten mellan trågsidan och inspektionsluckan är 35 mm och jag kommer att låta de gamla täcken jag lägger över topplisterna och ner för avdelningsluckorna på vintern även fylla ut detta utrymme för att ge extra isolering på vintern. Själva luckan är 18 mm så även trågsidan men det kommer jag att ändra på framöver då jag tycker det är i klenaste laget hållfasthetsmässigt inte minst med tanke på den stora ursågning för själva inspektionsfönstret. Virket flisas också lätt vid gavlarna pga att det blir snäva marginaler för skruvarna vid sammanfogningen. Det blir 28 mm även på denna vägg precis som den främre trågsidan. Luckan får vara 18 mm även i fortsättningen.

Kupan som kondensor

Det finns fler fördelar med ett inspektionsfönster och det är ytan på glaset. I vintras läste jag en bok från 1918 av Ed. H. Clark Constructive Beekeeping, en bok på endast knappt 50 sidor mycket väl värd att läsa och finns att ladda ner under Publikationer i högerspalten.

Under hela min tid som biodlare så har jag hört om ventilation och åter ventilation, både vinter och sommar. Hur otroligt viktigt det är. Givetvis är det riktigt många gånger. De flesta biodlare har sett fläktande bin som skapar luftströmmar vid flustren och givetvis in i kuporna. I många delar av världen är problemet att hålla nere temperaturen i kupan. I vårt klimat är det tyvärr allt för sällan just de omständigheterna råder att det är det som är problemet.

När förutsättningarna är riktigt bra, det är mitt i ett huvuddrag för min del kan det röra sig om t.ex hallondraget i månadsskiftet juni-juli. Är det fullt solsken, ett riktigt väl utvecklat samhälle och fuktigt i markerna så kan en kupa öka runt fem kg i vikt på ett dygn. Det är givetvis nektar som bina mer eller mindre ”kastat” in i kupan. De kan tom placera nektar i öppningarna på celler där det är yngel för att hinna hämta mer. När det sedan lugnar ner sig framåt eftermiddagen och kvällen så är det dags att ta hand om skörden och bina sätter igång att göra honung av nektarn. Detta arbete består i att i munnen bearbeta nektarn och bl.a används enzymet inverats som omvandlar sockerarter till de enkla sockeraterna druvsocker och fruktsocker. Vattenhalten i nektarn kan vara så hög som 80% och bina vill ha den under 20% för att få bort risken för jäsning. Den som är något hemma på matematiken inser att det rör sig om flera liter vatten/dygn. Om detta sen skall ventileras bort handlar det om väldigt många kubikmeter luft som skall blåsas ut. Detta samtidigt som yngelrummet skall hålla 34-35 grader och bina egentligen behöver vatten till fodertillverkningen åt ynglet.

Om nu bina skall hålla temperaturen i yngelrummet vid denna ventilering så krävs det att de äter honung för att generera värme. Det i sin tur genererar ännu mer vatten som skall ventileras ut. Samtidigt som andra bin hämtar vatten till fodersaften. De som lärt känna bina och deras förmåga att optimera allting börjar tycka att detta kan inte vara binas enda sätt och det är mycket riktigt. Det Clark tar upp i sin bok är hur bina använder sin kupa som kondensor.

Bina som helst bygger sin bostad i ett levande träd en bit upp i luften täcker helt enkelt väggarna med propolis som ger en hård lackliknande yta som går att kondensera på. Rent trä är däremot mycket svårt att kondensera på. Glas känner de flesta till är en yta som det lätt kondenseras på. Så där är den ytterligare nyttan av inspektionfönstret. Under sommarhalvåret kommer du sällan att se någon kondens på ytan eftersom den raskt återanvänds till fodersafttillverkningen. Bina slipper flyga efter vatten och kan hämta nektar och pollen istället samtidigt som honungsförbrukning inte ökar för att hålla värmen. Nu börjar vi känna igen binas förmåga att optimera igen. Här är förklaringen till mitt placeringsråd av kupan i början på inlägget. Helt enkelt för att hjälpa till med kylning av kondensationsytorna.

Hur ser det då ut på vintern? En kall glasyta inne i kupan. Det som absolut inte får hända är att det blir kondens i taket vilket sen droppar ner på bina. Det var en av anledningarna till att en del biodlare la tidningspapper under täckbräderna. Finns det en kallare yta så bildas kondensen i första hand där. Om kondens bildas på väggarna så rinner det ner på botten. Där är en av fördelarna med nätbotten då dels kondensvatten kan rinna ut. Att låta kuporna luta lite framåt har varit en annan metod då vattnet kunnat rinna ut genom flustret. Glasrutan kommer alltså att kondensera även på vintern och förhindra dropp på bina. Vattnet kan i mina försökskupor sen rinna ner i den djupbotten jag kommer att presentera i nästa inlägg som är full av organiskt material där det absorberas.

Det är viktigt att glasskivan monteras i plan med insidan så det inte bildas en glipa mellan avdelningsluckan och glaset där bina kan krypa ut. Jag gjorde själv falsen som glaset skulle ligga i några mm för djup, tyvärr. det skall inte upprepas på nästa serie.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Rensningsluckan uppfälld för kontroll och rensning av småfluster vid gavlarna

Extra fluster

På baksidan ryms också två mindre fluster med uppfällbara periskop. En vid varje gavel. Att de går att fälla upp har till syfte att kunna kontrollera så de inte är igensatta. Kan vara lite överdrivet men jag tyckte det var skönt att ha den möjligheten. Dessa fluster gör det möjligt att sätta svärmar, göra avläggare i t.ex svärmförhindrande syfte eller för utökning, reservsamhällen eller varför inte till drottningodling eller som parningskupor.

 

//Patrick Sellman

Publicerad

Artikel i tidningen Åter

Petter Bergström som ger ut Tidningen Åter bad mig skriva en artikel om biodling i horisontella topplistkupor. Den var med i senaste numret och jag har med tillstånd från Petter lagt upp en lågupplöst länk till ett särtryck under publikationer till höger för den som inte har denna kulttidning.

Är du intresserad av småskalighet och självhushållning och inte prenummererar på Åter så rekommenderar jag att du gör det. Än så länge kostar det 30:- per nummer och den kommer ut fyra gånger om året. Själv tycker jag det är helt fantastiskt att det finns en sådan tidning på vårt lilla språk.

Är du intresserad av något speciellt så finns det möjlighet att köpa gamla nummer och artiklarna är med få undantag mycket bra och djuplodande. Går inte att jämföra med någon av de ytliga ”inspirationstidningar” som det går 14 på dussinet av.

Publicerad

Svärmfångningskupor – Små kombikupor

En av de mer uppenbara nackdelarna med horisontella topplistkupor, inte minst i den storlek som jag själv använder är att de är otympliga att flytta. I somras fick jag 10 drottningar på posten och jag hade brist på kupor. Jag hade tidigare funderat på detta med svärmfångningskupor och för den delen små kupor lämpliga som parningskupa för flera små samhällen. Varför inte bygga en kombikupa som är bra på allt som nämns ovan. En liten kupa för små avläggare, tre parningssamhällen, lätt att flytta samhällen i och ypperlig att placera ut för svärmfångning. Det blev nio stycken i en första vända. Så här ser de ut.

En liten kombikupa
En liten kombikupa

Kupan har samma mått som de större långkuporna och det går att använda samma avdelningsluckor i båda typerna. De kupor jag byggt nu har en fast träbotten men skall man transportera längre sträckor, mer än någon halvtimme så bör det vara en nätbotten. En ram med nät som skruvas dit istället för luftväxlingen. Flustren är 25 mm hål som sitter högt placerade i båda gavlarna och en lågt på långsidan, totalt tre stycken. Under flustren på gavlarna sitter bärhandtagen som också är flusterbrädor.

När jag gjorde småavläggarna i hembigården märkte jag vad bra placeringen var. När jag satt kakor och bin placerats i kupan så täpptes flusterhålen till  automatiskt när jag greppade handtagen med mina handskförsedda händer för att bära kuporna till sina nya platser

Taken är konstruerade på samma sätt som i långkuporna men med byggplywood istället för fjällpanel. Taken vilar direkt mot topplisterna. Hela kupan är behandlad först med rå linolja och därefter med koktlinolja som värmts och smällt bivax. Förhållandet 1:20.

Längden är några mm kortare än 500 mm. Det ger en volym på ca 35 liter, ganska nära den volym på 40 liter som Tom Seelay identifierat som den ideala om bina får bestämma själva. Längden ger utrymme för ca 13 lister.

För den som investerat i traditionella ramkupor och har lådor, ramar slunglinje osv skulle en variant av denna kupmodell kunna vara ett sätt att ta del av fördelarna för bina med det fria vaxbygget och samtidigt använda lådor mm för skörd.

Bygg en kupa enligt ovan med mått så att det passar att ställa dina skattlådor ovanför. Anpassa höjd och vinklar på sidorna så volymen blir tillräckligt stor för att rymma yngelrum under sommaren och övervintringsutrymme på vintern. En storlek som motsvarar 13 heldadant eller något mer är tillräckligt skulle jag tro.

För att möjliggöra för bina att gå upp i skattlådorna fräses spår i sidorna på topplisterna men inte ända ut i ändarna. Förutom att bigång skapas underlättar detta även om man har behov av varroabekämpning då oxalsyra appliceras på ett enkelt sätt mellan kakorna.

Bara att sätta igång och experimentera för att hitta bra lösningar. Till försommaren placerar jag ut de första svärmfångningskuporna. Mer om det i ett senare inlägg. Ett om transport av bin och ett om avläggare samt ett om svärmning kommer också.

Publicerad

Biodling på enkelt vis 5: Invintringen

Uppdatering: 18/08 2014

Då jag förstått att uppdateringen nedan tagits på mycket stort allvar ser jag att jag får komma med ett förtydligande. Jag ser inte risken som stor för delade vinterförråd under normala förhållanden i denna typ av kupor. I själva verket så är min erfarenhet att åtgången på foder under de månader som bina inte kan flyga ut så liten att det är anmärkningsvärt. Däremot så är det viktigt att det finns foder över efter vintern för expansionen på våren då bina i princip äter sig in i kvarvarande förråd och omvandlar dessa till yngel. Var fodret då finns är inte på något sätt avgörande utan något som bina hanterar.

Beroende på hur dina fluster sitter så använd ditt omdöme huruvida några skall täppas till. Sitter de relativt högt kan det blåsa mer eller mindre rätt in så korka då igen två av de tre och lämna en på kanten. Gör detta i tid så ordnar bina till det så som de vill ha det på bästa sätt utifrån rådande förutsättningar. Däremot är det inte så bra att ändra saker för sent på hösten då bina kanske får det svårt att optimera förhållandena efter nya förutsättningar.

Ett alternativ kan vara att göra en liten skärm som monteras över flustreröppningarna. Som mindre varianter av de periskopfluster jag skrivit om. Denna skärm kan gärna vara permanent.

Huruvida de har foder på båda sidor om yngel klotet eller ej är inte avgörande för vinteröverlevnad och skall ses snarare som en liten riskfaktor som kan minskas.

Jag har själv inte råkat ut för detta under de fem första åren då jag inte tog hänsyn till detta.

Uppdatering: 1/12 2013

Då jag förordar flusteröppning mitt på långsidan enligt detta inlägg eller på samma sätt men i nedre kanten krävs ett förtydligande inför invintringen. Precis som i ramkupor finns det en nackdel med denna placering av flustret jämfört med en placering vid ena gaveln. Med flustret vid gaveln placeras yngelrummet i den änden och honungsförråden innanför. Vid invintringen börjar bina vid yngelrummet där det är urkläckta tomma celler. För att göra vinterklotet så kompakt som möjligt kryper nämligen bin in i de tomma cellerna som annars bara skulle utgöra tom luft inne i klotet. Efterhand som vintern avlöper rör sig klotet längre och längre in i kupan och vinterförråden. Detta är den som jag ser det enda och stora fördelen med flustret vid gaveln.

Om yngelrummet ligger i mitten med honungsförråd på båda sidor finns det risk för att bina börjar vintern vid de tomma yngelcellerna och sakta äter sig in åt endera hållet. Vintern blir lång och innan den är över har bina nått avdelningsluckan. Där svälter de ihjäl trots de stora förråden i andra änden av kupan. De kan inte flytta sig över så stora tomma ytor i stark kyla. Detta är den enda nackdelen med flustren på mitten men är egentligen inget större problem då det är lätt åtgärdat.

Det finns flera sätt att förebygga detta. Ett vanligt sätt bland de som inte skattar på hösten utan ser om det är något över på våren är att låta bina enbart bygga åt ena hållet under säsongen. All utökning sker åt ett håll, ofta ser man åt vilket håll bina helst bygger och låter dem göra det. Inga tomma lister åt det andra hållet. Då blir det  organiserat på samma sätt som vid gavelfluster.

Det andra sättet som jag praktiserar än så länge är att helt enkelt organisera de lister man invintrar bina på enligt ovan vid slutskattningen. Jag förstärker viljan att börja med vinterklotet vid den avdelningslucka som är närmast yngelrummet genom att stänga till de två flusterhål som ligger närmast vinterförråden med champagnekorkar. Endast det hål som är närmast ovan nämnda avdelningslucka är öppen. 

 Det är också något att tänka på när man borrar flusterhålen vid själva tillverkningen av kupan. Att de placeras en bit upp på sidan och inte precis vid botten för att minska risken för igentäppning.

Bland traditionella biodlare är det vanligt att man hör följande påstående. ”Bina blir sjuka om du invintrar på honung, ge dem socker istället. Det är det enda som fungerar.” Om vi betänker det faktum att bina är en av de mest framgångsrika arterna som lever idag med minst 50 miljoner år på nacken, kanske upp emot 150 miljoner år och att vi haft vitt socker tillräckligt billigt i lite drygt 100 år så får man nog fundera ett varv till. Lägg till att våra bin faktiskt har svårt att överleva nu för tiden trots detta ”fina” vinterfoder i form av rena kolhydrater.

Jag bryr mig inte om att gå in i detaljer på vad honungen innehåller utan nöjer mig med det faktum att honung borde vara det bästa fodret eftersom arten varit så framgångsrik och utvecklat just detta foder för att lagra energi. Lägg därtill den förmåga till optimering av i princip allt som man blir så imponerad av hos bina när man lär känna dem mer.

Bina som tvingas leva på sockerlösningen sitter dessutom instängda i en kall och många gånger fuktig miljö i sina kupor under många månader i sträck, i stora delar av vårt land närmare ett halvår ibland. Det är just här som förespråkarna för socker kommer in. De menar att bina får utsot, de kan inte hålla sig utan släpper sin avföring inne i kupan innan rensningsflygningen på vårvintern. Detta p.g.a. av alla mineraler i inte minst hösthonungen. Detta kan vara en riktig iakttagelse inte minst då många biodlare är just duktiga på iakttagelser men vad beror det i så fall på.

Till att börja med så har vi under över 100 år försökt utplåna det bi som är anpassat till vårt klimat med långa vintrar och för det andra har vi satt dem i ramkupor. De bin som togs hit från Medelhavsområdet visste knappt vad vinter var och fortsatte inledningsvis med yngelproduktion ända fram till jul. Som kontrast kan nämnas att de Nordiska bina minskar yngelproduktionen redan i Augusti och förbrukar betydligt mindre vinterfoder och verkar rent allmänt ha en högre förmåga att hålla tätt fram till rensningsflygningen. Detta som en lokal anpassning.

Vad gäller ramkupan så ökar foderförbrukningen i dem beroende på alla träramar och all luft som finns runt om och över ramarna. Mer volym per kakyta att värma och dessutom blir det svårare för bina att styra inomhus luftströmmarna jämfört med en bostad där de bygger tätt ända upp i taket och på vintern även mot sidorna där de finner det lämpligt.

Där var sockret totalsågat hoppas jag och hur gör då jag? Jo jag invintrar på socker, ibland och delvis. I första hand invintrar jag på honung och bina har en bra förmåga att anpassa sig efter förråden även om det finns risk för svält om de är alldeles för små. Jag ger mer eller mindre regelmässigt bina åtminstone några kilogram sockerlösning på hösten som komplement och har jag som i år gjort sena avläggare(pga sena drottningar från odling) så blir det i huvudsak socker även om de fick med sig en del honungskakor från modersamhället. Jag eftersträvar enbart honung men har faktiskt inte vågat sluta helt pga av över 35 års användning av det. Hoppas komma dit men det kommer alltid att uppkomma situationer då sockerlösning är det enda alternativet till svält.

Inför invintringen under den sista perioden med yngelläggning, den period då de ägg som läggs skall utgöra vinterbin är det många som förordar drivfodring för att hålla yngelproduktionen uppe och på det sättet få så många unga bin som möjligt. Detta råd som ges av många skall hanteras med försiktighet. Det finns nämligen en parameter till för att få starka vinterbin som orkar med det hårda arbetet på våren efter en hel vinter innan yngre förmågor tar över och det är utvecklandet av fettkroppen i övre bakdelen av biet. Där finns celler som kan lagra både fett och protein och för att de skall kunna göra det så krävs det att det finns gott om både honung och framför allt pollen i kuporna. Under försommar och högsommar gör det inte det, åtminstone inte pollen då detta används till yngelproduktionen. Ett ämne som är vitalt i dessa sammanhang är Vitellogenin. Sök gärna på det via sökmotor så hittar du intressant läsning men kontentan är att det behövs pollen för att det skall bli verkningsfullt. Bina hamnar i en balansgång mellan yngelproduktion på hösten och uppbyggnad av reserver för att klara övervintring och expansion på våren. Ensidig drivfodring med socker kan lura bina att förbruka för stora delar av pollenförråden. Du kan läsa mer om detta här.

Manipulerar man bina att fortsätta äggläggningen sent på hösten genom drivfodring kommer det med stor sannolikhet att råda brist på pollen och därmed dåligt utvecklade fettkroppar på vinterbina. Applicerar vi resonemanget i början så förlitar vi oss på att bina klarar av avvägningen mellan yngelproduktion och uppbyggande av reserver i fettkroppen på ett optimalt sätt själva. Gör de inte det så är det frågan om det är bin som inte skall ersättas med andra gener istället. Då har de blivit så degenererade att de inte kan överleva.

Om man nu har bina i rapstrakter i södra Sverige med stora monokulturer i början på sommaren och nästan ingenting på hösten då äggen som skall bli vinterbin läggs? Ja då får man försöka hitta rätt ändå med fodring, försöka hitta någon bra lösning med pollen ersättning osv. Egentligen är det en miljö som inte är speciellt hållbar på något sätt och förmodligen hade det varit mer eller mindre likställt med öken för bina. Det hade inte funnits några bin där och frågan är hur mycket humlor och solitärbin det finns i dessa miljöer. Det är ett långsiktigt återställningsarbete som behövs i dessa bygder med plantering av träd och kantzoner som behövs. Linden är ett utmärk träd för produktion av pollen och nektar då det är det sista trädet att gå i blom och det just när vinterbina börjar produceras. Att plantera lindar för foderproduktion till bin är ett långsiktigt arbete då det tar många år innan de blommar, faktiskt ett par decennier. Då och då är det riktigt dåligt väder som förstör hela draget under denna period?

När invintrar man bina då? I mina bygder som är de mellansvenska skogsbygderna säger man att hela invintringen skall vara klar till älgjakten som sker i början på oktober. Det är nog en bra målsättning för den som har riktigt många kupor, yrkesbiodlare t.ex. Det är bättre om den är klar långt tidigare. Har man ingen Ljungskörd som skall skördas kan invintringen ske redan i andra halvan på augusti.

Hur gör jag då när jag ger sockerlösning till mina bin i horisontella topplistkupor? Till att börja med tillsätter jag honung löst i rumstempererat vatten till den rumstempererade sockerlösningen, inga stora mängder men en liten del. En del andra tillsätter lite örtteer, bl.a biodynamikerna tillsätter kamomillte. Det är ingenting jag provat. När det gäller tillsats av honung är det mycket viktigt att den kommer från friska samhällen då honung är en smittspridare av framför allt sporer, det gäller de flesta allvarliga bisjukdomarna. Helst skall honungen komma från samma samhälle men framför allt inte köpt honung av okänt ursprung. Då får det hellre vara ren sockerlösning.

I ramkupor används lådor eller ballonger där sockerlösningen tillförs ovanifrån. De metoder jag använder tillförs från sidan utanför avdelningsluckan. Det är mycket viktigt att det är bitätt så att inte bin från andra kupor når dessa. Det löser du genom att ha hela överdelen täckt med topplister eller en bit tyg, gammalt badlakan, täcke eller dylikt över burken. Det är främst två sätt jag prövat dels med bara två små lösa lister på en fast träbotten eller med tillverkade fodrare på en djupbotten.

IMG_0928
Fodrare för burkar på plats i kupa med djupbotten. Observera att den är bität vilket hindrar röveri.
Fodrare för burkar
Fodrare för burkar

Avslutningsvis en liten film som visar hur enkelt man fodrar med ett par lister och en burk med plåtlock. Dessutom litet inslag om hur bra bina tätar eventuella springor m.m. för dem som oroar sig för precisionen vid ett eventuellt bygge av kupa.

//Patrick Sellman