Publicerad

Biodling på enkelt vis 2: Utrustningen

En stor del av den utrustning som du behöver för att sköta en handfull bikupor har du förmodligen redan hemma. Det som skiljer denna mycket enkla utrustning från om du väljer att ha fler kupor med topplist är att du skaffar en större sil, förmodligen en renodlad honungssil med både grov och finsil och om du slår på riktigt stort så skaffar du förmodligen en press. Efterhand som jag utökar min egen biodling kommer jag att skaffa en fruktpress som skall gå att använda även till honungen men mer om det en annan gång.

I bigården använder jag endast fyra stycken mycket enkla redskap förutom skyddsutrustningen som får bli ett eget inlägg.

  • Gåsfjäder
  • Enkel kökskniv
  • Blomspruta
  • Hink med lock
Hink, fjäder, kniv och blomspruta
Hink, fjäder, kniv och blomspruta

En gåsfjäder att borsta av bin från kakor jag vill skörda. Gåsfjädern är överlägsen en biborste men kan du inte få tag i en gåsfjäder så är en biborste ett bra alternativ. Gåsfjäderns överlägsenhet ligger i att den dels inte blir så nedsölad av honung och att bina inte fastnar i den på samma sätt som i en borste. När de fastnar i borsten blir de upprörda.

Kökskniven används för att bryta loss topplister som kittats fast av bina med propolis och för att skära loss vaxkakor från väggarna de få gånger som bina bygger fast dem men även för att skörda honung . Skörden går till så att bina borstas av kakan och därefter skärs kakan ner i hinken och täcks snabbt med lock så inte bina flyger dit.

Blomsprutan används istället för rökpusten som många förknippar biodlaren med och därför aldrig ifrågasätter. Den fylls med vatten, gärna rumstempererat för att inte kyla ned bina för mycket. När bina skall drivas tillbaka i kupan efter att de klättrat upp på listernas översida eller liknande så duschas de helt enkelt med lite vatten vilket gör att de raskt går in igen.

Den välkända rökpusten som ses på alla bilder av biodlare har använts sedan mycket lång tid. Den fungerar som så att rök blåses på bina genom ett munstycke med hjälp av en blåsbälg. Det är ett enormt stressmoment för bina. Rök ger en varning om att brand är på väg. Det värsta som kan hända ett bisamhälle. Alla bin sätter genast igång att fylla sin honungsblåsa med honung om det värsta skulle inträffa och de måste överge sin nuvarande bostad.

Ett bi med fylld honungsblåsa är mycket mindre stickbenäget eftersom honungen är en förutsättning för samhällets överlevnad och går förlorat om biet sticks, det pliktar nämligen med sitt liv om det sticks. Förutom detta så sitter de flesta bina stilla på kakan med huvudet i en cell och suger i sig honung. Lätt att förstå att det varit en populär metod. Hur påverkas bina av att varje gång biodlaren kommer på besök så får de uppleva samma trauma gång på gång och dessutom måste de vädra ut hela bostaden och återställa den.

Som du förstår av det ovan skrivna så har biskötsel med rökpust väldigt lite med apicentrisk biodling att göra. Det är förmodligen ett av de enklaste sätten att minska stress och negativ belastning på bina. Använd blomsprutan de få gånger du behöver och välj lämpliga tidpunkter då du besöker bina istället. Går du dit runt lunchtid en solig och fin dag så är de flesta äldre bin ute och samlar förnödenheter och det är nästan enbart fromma ungbin i kupan. Om du dessutom har bra skyddsutrustning så kan du avsluta ditt arbete i lugn och ro även om du råkat uppröra bina.

Hinken med lock använder du för att lägga skördade honungskakor i och för att hindra att bina flyger dit. Har du inget lock så kommer hinken att förutom honung innehålla en väldans massa bin som du inte vill bära in i köket. Var snabb med att sätta tillbaks locket efter att du skurit ner honungskakorna i den.

I köket används endast två redskap i den lilla biodlingen.

  • Paltslev eller stöt
  • Saftsil
Paltslev och saftsil
Paltslev och saftsil

Paltsleven används till att finfördela honungskakorna i hinken. Det görs så fort du kommer in för att dra nytta av den högre temperatur som honungen fortfarande har från kupan. Den blir mer lättflytande då. Stöt vaxkakorna till en flytande massa av honung och vax. Alla celler skall sönderdelas så gör det noggrant.

Därefter hälls honungs och vax gröten i saftsilen och får självrinna under några timmar. Detta går förvånansvärt lätt med de flesta honungssorter förutom ljungen som har en speciell tixotrop konsistens. Det gör den mer trögflytande. Silningen underlättas av en högre temperatur så gör den så fort som möjligt efter skörd.

Saftmaja
Saftmaja

Det sista redskapet jag använder i den lilla biodlingen är en gammal Saftmaja i aluminium som vi inte längre vill använda till saft. Saftmajan används till att smälta och  rensa vaxet samt utvinna den honung som finns kvar i vaxet. Denna process som företrädesvis sker utomhus kommer jag att beskriva i ett annat inlägg. Den skiljer sig inte mycket ifrån hur man ångar saft.

Viktigt att säga är att använder du saftmajan till detta så räkna inte med att använda den till annat. Det är ett smutsigt jobb det är därför man företrädesvis gör detta utomhus.

//Patrick Sellman

Publicerad

Stora vårkänslor för en biodlare

Efter lång väntan kom äntligen den första riktiga flygdagen för bina. I år var det verkligen sent. Så sent som för 4 dagar sedan kom det 25 cm blötsnö.

Det står klart att skall man videofilma så får det bli en bättre videokamera med skakningsdämpning och bättre skärpedjup men här är det egentligen ljudet som är det väsentliga. Har man varit biodlare ett tag så är det upplyftande när man får se och höra ett bisamhälle som visar upp den styrka som du ser på filmen efter en så lång vinter.

Sen att gässen är med i bakgrunden får bli en bonus

//Patrick Sellman

Publicerad

Binas strategi för överlevnad

I dessa tider då vi läser om bidöd och CCD (Colony collapse disorder) var och varannan dag kan det vara läge att fundera på vilka strategier bina har för sin överlevnad.

Bina tillsammans med en del andra arter såsom myror har varit mycket framgångsrika i att överleva på planeten Tellus. De har funnits i relativt oförändrat skick sedan flera tiotals miljoner år.  När det gäller bin nämns 50 miljoner år. Det vi kan slå fast är att bina vet hur man skall överleva som bi. Nu när vi har de allvarliga problem som vi har när det gäller binas överlevnad är det hög tid att titta på hur bina gör själva om de får bestämma. Lyssna och lär av bina. Det är det som är Apicentrisk biodling.

Vill du läsa mer om detta är det tyvärr än så länge ingen idé att söka på detta uttryck på svenska utan du får söka på ”apicentric beekeeping” istället. ”Natural beekeeping” är ett annat sökuttryck där du hittar mer.

Under de 50 miljoner år som bina funnits är det många arter som har försvunnit. Det allt igenom avgörande för en arts överlevnad över tid är anpassningsförmågan till ändrade förhållanden. Det är många dramatiska förändringar som skett under denna relativt långa period och ändå har bina lyckats sprida sig över stora delar av jordklotet.

Strategin för att uppnå denna anpassningsförmåga är genetisk diversifiering eller spridning. Bina förökar sig på individnivå men även på samhällsnivå genom svärmning som inte innebär något anat än att ett bisamhälle delar på sig. Ibland liknar man bisamhället vid en superorganism vilket kan vara en bra metafor för att begripa sig på dem ibland.

En viktig kunskap för att förstå sig på binas genetik och ärftlighet är att drönarna är haploida dvs de har en enkel uppsättning kromosomer precis som våra könsceller. Det beror på att de kommer från obefruktade ägg, de har alltså samma genuppsättning som drottningen,. Det i sin tur betyder att alla drönare i ett och samma samhälle har antingen den ena eller den andra av drottningens DNAhalvor  om det inte skett ett drottningbyte nyligen. Det finns alltså endast två genuppsättningar bland drönarna i ett samhälle. Arbetsbina, de sterila honorna kommer från befruktade ägg och är således diploida dvs de har dubbel genuppsättning precis som vi. Det gäller även drottningen. Det som gör att ett ägg blir drottning och inte arbetsbi är så vitt vi vet endast annan cell, något högre temperatur och annat foder.

Hur uppnår då bina genetisk diversifiering under dessa förhållanden? På individnivå är det arbetsbina som står för de stora skillnaderna i genuppsättningar under naturliga förhållanden. Detta beror på att drottningen som ung lämnar kupan vid ett eller flera tillfällen för att para sig med så många som upp till 45 olika drönare. Vanligast är 10-15 olika drönare. Detta sker på speciella drönarsamlingsplatser där tusentals drönare kan uppehålla sig, ditflugna från upp till 5 km avstånd. Efter denna parning så förvarar drottningen spermierna i en speciell blåsa resten av livet som utsträcker sig till ca 5 år. Avstånden och mängden drönare gör att sannolikheten för att drottningen och drönarna skall vara nära släkt är liten. Det ger liten risk för inavel.

På samhällsnivå eller som superindivid uppstår diversifieringen genom att arbetsbina är till stor del halvsystrar då de har upp till 45 olika fäder. Det ger en stor möjlighet för samhället att motstå olika förändringar.Dessutom så kan det ge upp till 45 olika drottningdöttrar vid delning genom svärmning.

En liten parentes med anledning av detta är att om ett normalt sett vänligt samhälle plötsligt uppvisar ökad aggressivitet under en period kan bero på att just spermier från en drönare med lite mer aggressiva gener har använts i ökad omfattning. Om drottningen och samhället är gott i övrigt så ha inte för bråttom att avliva henne pga detta utan avvakta för att se om det lugnar ner sig vilket är ganska vanligt att det gör efter ett några veckor när dessa bin dött undan. Kvarstår problemen med aggressivitet eller om de är för aggressiva så skall man inte tveka att byta ut drottningen. Det skall vara kul med bin inte otrevligt.

På populationsnivå upprätthålls den genetiska spridningen genom stor mängd samhällen på ytan. Det skapar underlag för både lokal anpassning över tid, genetisk spridning och mutationer av olika slag.

Så har bina löst detta genom årmiljonerna och överlevt. Vad har vi gjort de sista två århundradena? Precis som inom annan husdjursavel så uppkommer det modelinjer eller modestammar som de flesta vill ha i sin ”besättning”. Det gör att en stor mängd av bisamhällena får en mer likartad genuppsättning och detta sprids med transporter över hela landet och världen.

De ”finaste” stationsparade drottningarna paras på speciella stationer inte sällan på öar där alla andra än ett fåtal utvalda drönarsamhällen rensas bort för att säkerställa linjeaveln. Den genetiska spridningen på samhällsnivå försvinner mer eller mindre. Ofta finns det ett par tre olika drönarsamhällen på stationen och slår man på stort så finns det kanske fem. Kom ihåg att alla drönare från ett samhälle har samma genuppsättning nämligen drottningens. Variationen blir därför liten. Är dessutom drönarsamhällen vilket de oftast är från samma linjer så har de dessutom likartade gener allihop.

Inte nog med det så har avelsarbetet sedan åtminstone över hundra år gått ut på att avla bort två av de kanske viktigaste egenskaperna för binas överlevnad, svärmlusten och viljan att försvara sin bostad. Inte för att jag vill ha bin som svärmar helt okontrollerat eller attackerar så fort man kliver ut genom ytterdörren men det tål att tänka på vad det får för konsekvenser om vi driver detta för hårt. Vad påverkar vi mer när vi selektivt väljer bort det som är grunden för själva överlevnaden och livskraften hos bina?

Jag är övertygad om att en av de viktigaste åtgärderna för att komma tillrätta med många av de problem vi står inför är att öka den genetiska diversifieringen på alla tre nivåerna igen, individ, samhälle och population. Jag har förstått att dessa tankar så sakteliga sprider sig i biodlarkretsar. Tack och lov för det.

När vi ändå är inne på genetik. Varför inte sluta upp kring utvecklings och räddningsarbetet kring det genetisk till våra förhållanden mest anpassade biet, det mörka nordiska biet, Apis mellifera mellifera? Mer om det i annat inlägg.

//Patrick Sellman